lingv181

1984
Eller där omkring. Min familj har en kompisfamilj på besök, jag minns inte vilka. Men det som är speciellt för just det här nyåret är att vi sent på kvällen går ut på promenad. Allihop tillsammans, vuxna och barn, går vi ut i den snötäckta och helt öde villaförort vi bor i. Jag minns att vi drog pulkor efter oss, några kastade snöbollar. Och det kändes så obeskrivbart mysigt att vi barn var en del av de vuxna eller om det var tvärtom. Gemenskap var det alldeles oavsett.


1991
Jag är sexton år och dödligt kär i min nya pojkvän. Dödligt, för jag har just gett upp allt som skapar min egen identitet och ägnar mig nu bara åt honom. Försummar mina vänner, slutar ta hand om hästarna, sitter timtals i ett hörn i sunkig replokal och tindrar med ögonen, you name it.

Min vän Magdalena, en av de jag ändå umgås med, har bestämt att hon ska ha uppklädd parmiddag med förrätt, huvudrätt, efterrätt, avec och bubbel. Middagen äger rum i hennes pojkväns tillfälliga bostad som är en barack av något slag. Eftersom min älskade pojkvän inte vill komma på festen, han är på en annan i stan, så måste Magdalena ordna en tillfällig date åt mig. Jämna par är en förutsättning för lyckad kväll. Jag placeras därför bredvid Ingemar som är väldigt trevlig, men ungefär där slutar våra gemensamma nämnare.

När någon slår på TV:n för att se det där betjäntenprogrammet kräks jag mentalt och sedan drar jag. Vid första trafikerade väg ställer jag mig och liftar och blir snabbt upplockad av en raggarbil som tar mig till stan och min pojkvän.

Dagen efter får jag höra att alla på festen jag lämnade ägnade resten av kvällen åt att leta efter mig.


1999
MILLENNIUMSKIFTET. Vems förväntningar är inte förhöjda inför just den här nyårsaftonen? Till och med en nyårscyniker som jag är lite extra peppad.

Jag bor i Barcelona. Min bror och hans tjej är på besök och den stora festen blir hastigt beslutad att vara hemma hos mig. Nema problema. Ett tjugotal mer eller mindre alkoholiserade och uppklädda svenskar och kanske någon katalan trycker alltså ihop sig i min lägenhet i ett hus från medeltiden. För första gången den vintern blir det åtminstone lite varmt inomhus men själva festen kommer liksom aldrig riktigt igång. Det är inte så himla kul helt enkelt.

Några minuter innan tolv tar vi oss upp för den smala stentrappan i huset eftersom vi planerat att skåla in nya året från takterrassen högst upp och kolla in de förväntat grymmemäktiga fyrverkerierna. Men när vi nästan är framme stormar de äldre paret som bor precis under terrassen ut och blockerar vägen. De skriker och gormar och mannen slår på oss med en sopkvast. Vi får helt enkelt ge upp och ta oss ut på gatan istället.

10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, NOOOLL!!! Och det händer... Ingenting. Jo vi skålar väl lite och några av oss röker cigarr, andra något helt annat, men nåt jävla fyrverkeri är det inte tal om. Verkar inte vara grejen i Barcelona helt enkelt. Och inga andra syns eller hörs på de öde gatorna där vid den stora katedralen. Vi går in och dricker mer alkohol. Min bror kräks från balkongen.


2004
Jag är nybliven förälder och det har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Barnet sover aldrig, skriker jämt, är aldrig mätt och går inte att trösta. Vanmakt är det bästa ord för att beskriva läget.

Vi, jag och barnet, är bjudna till några bekanta som jag tycker mycket om. Barnets far ska iväg på spelning någonstans i stan. Jag tror att jag lyckas äta lite och jag vet att jag hinner umgås en stund för jag noterar hur en av gästerna har sådana fruktansvärda problem med att hantera sin ilska mot sitt barn. Det är uppenbart att han läst att det på nåt sätt är dåligt att bli arg men vreden i rösten, bakom orden han säger, skrämmer skiten ur mig.

Hur som helst - sedan drar det igång. Barnet börjar skrika. Och han skriker och skriker. Jag är ju förstås van men jag blir stressad när jag tänker hur jobbigt de övriga nog tycker det är.

Vi står i ett nedsläckt rum. Jag har barnet i Babybjörn och studsar upp och ned som är det enda sättet att få honom lite lugnare. Ibland kommer en vän in och tar över en liten stund så jag kan gå på toa. Men annars står vi där. Till klockan tolv då vi går ut på balkongen, med hörselskydd givetvis, och barnet blir lugn en liten stund. Sedan tillbaka in och vänta på fadern som snart ska komma och hämta oss.


2008
Vi bor på nionde och tionde våningen och har en fantastisk utsikt över söderort och bort mot stan. Självklart ska vi fira hemma och kolla fyrverkerier!

Det är dimma. Kraftig dimma, och vi ser bara till huset bredvid. Där står i och för sig en granne på taket och fyrar av några ledsna småraketer. Men det blir ju inte den stora upplevelse vi hoppats på.

Vi går och lägger oss.


2011
Vi är hemma själva, jag, barnen och deras far. Det smäller konstant utanför så någon nattlig promenad blir det nog inte tal om.

Om fyra timmar är klockan 12. Då ska jag hålla de troligtvis sovande barnen i lodrätt läge och försöka få dem att se och höra fyrverkerierna. Sedan ska jag lägga mig i sängen med en unge på vardera sida och börja nya året med att sova länge och sedan gå på utflykt. Det är garanterat ett vinnande nyårskoncept.

 

”Nu förstår jag hur kvinnor som blivit våldtagna känner.” Jan Liikane, medåtalad i det s.k. af Donner-målet, uttalar sig i Resumé i april. Han är tydligen i chocktillstånd. Han hade inte förstått att de fakturor han skrev ut och som attesterades av Johan af Donner var falska och har nu kommit till en ny insikt.

 

Häromdagen kunde man läsa i Metro att Bengt Westerberg tycker att af Donner har ”begått våldtäkt mot vår organisation.” Bara några sidor senare i samma tidning har Röda Korset ironiskt, eller kanske tragiskt, nog en helsidesannons om våldtäkt i Kongo. Om hur en lärarinna i östra DR Kongo blir utsatt för gruppvåldtäkt.

 

”Den andre stack sin kniv i mitt underliv och våldtog mig igen.”

 

Det som af Donner gjort mot Röda Korsen är förstås moraliskt helt uppåt väggarna. Att förskingra pengar från en verksamhet som är tänkt att göra världen lite bättre är att allvarligt missbruka ett förtroende. Kanske kan det även jämställas vid att dela ut en käftsmäll eller två. Och att Liikane enligt egen utsago känner sig lurad av en manipulativ samarbetspartner kan möjligtvis kännas lite... jobbigt. Men våldtäkt?

 

I otaliga konflikttyngda länder används sexuellt våld som ett effektivt vapen, i östra Kongo kanske mer systematiskt och i större utsträckning än någon annanstans. Genom att med våldsamma metoder ta kontroll över kvinnors kroppar kommer man åt männen, förstör reproduktionen, stigmatiserar kvinnan, splittrar familjer och på sikt hela samhällen. Även barn och spädbarn våldtas.

 

Våldtäkterna är ofta ofattbart brutala med stora psykiska trauman och svåra fysiska skador som följd. De begås ofta av män i grupp, ofta inför familjen, och för att åstadkomma så mycket skada som möjligt sticker förövarna upp knivar eller trasiga flaskor i vaginan. Trasar sönder. Det är inte ovanligt att även gevärsskott avfyras rakt upp i kvinnans underliv.

 

Tusentals är de kvinnor som drabbats av fistula, ett tillstånd som uppstår när det bildats ett hål mellan vaginan och urinrör eller äntarm. Följden blir att avföring och urin rinner okontrollerat ur vaginan. Stanken är outhärdlig och kvinnan blir förskjuten, tvingas leva i avskildhet i resten av sitt liv. Ytterst lite hjälp finns att få.

 

Att ofrivilliga graviditeter och Hiv också är ett resultat av våltäkterna är väl knappast någon överraskning.

 

Varje våldtäkt som sker är ett allvarligt brott mot den individ som drabbas. Våldtäkt i sig är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

Kvinnan i Röda Korsets annons är kanske fiktiv men historien är vanlig. Hon blev våldtagen och svårt misshandlad i en skog i östra DR Kongo av ”sju stora karlar med käppar, knivar, skjutvapen och arga hjärtan”. En av männen blir far till det barn hon åtta månader senare föder.

 

Så, Bengt Westerberg, är det en våldtäkt som begåtts mot Röda Korset? Och Jan Liikane – är du verkligen helt säker på att du förstår hur kvinnor som blivit våldtagna känner?

Jag var och fikade med barnen på Åhlénsterassen idag. En gammal puckelryggig man som satt vid ett bord nära oss, tillsammans med sin fru och sin dotter, kom plötsligt fram till oss och frågade om Louie grät. Jag tittade på Louie, som lekte med sin legofigur och verkade väldigt nöjd, och svarade nej. Mannen ville ändå inte riktigt gå och hans sällskap verkade inte sakna honom.

- Du vet att för en kvinna är barn det allra finaste man kan ha!
- För en man också.
- Va?
- Ja, de har ju en pappa också.
- Eh... ja... men män är ju mycket närmare djuren.
- Nja, jag tror inte vi är helt överens där.
- Jaså nähä. Men om jag skulle prata med dina barn skulle de nog tycka att jag var konstig. Det är för att jag är närmare djuren.
- Eller så är det för att du är en fullkomlig främling för dem.
- Jaså jaha. Ja, nu ska jag gå tillbaka och sätta mig igen. Nöff nöff!
- Nöff nöff på dig med.


För en sekund rubbades min världsbild.

Ändå sitter jag nu här i min soffa i ett blötkallt Sverige. Jag försöker räkna ut hur jag kan ta med mig jobbet tillbaka ned till Dahab, men jag har en svag misstanke om att republiken Egypten inte är på samma linje.

Dahab expanderar. Det innebär att vissa saker i infrastrukturen inte hänger med. Central sophantering till exempel. Det ligger sopor precis överallt, till getternas stora glädje och renhetsbortskämda svenskars förfäran. Och när det i en vanlig svennestad i juli börjar lukta grill överallt på kvällarna, så sprider sig här en doft av brända sopor.

Och jag vet inte om det är just på grund av soporna som det finns ganska många flugor eller om det är all natural. Jag räknade till 27 på frukostbordet på taket i morse. Jag djupandas och försöker tänka att jag inte ska försöka ändra det som inte går att ändra. Men flugor i ansiktet är ändå riktigt irriterande.

Vattenförsörjning är väl ett annat problem. Den tidigare lösningen, vad det nu var, kraschade för några månader sedan så kranvattnet är värre än vanligt. Vi badar i extrasaltat havsvatten och duschar i bräckt. Jag blir lika förvånad varje gång jag råkar borsta tänderna med kranvatten eller duschar med öppen mun.

Men vi trivs. Och jag undrar vad ett hus kostar egentligen. Jag har just läst att när man söker efter hus ska man nogsamt undersöka om det ligger nära en moské eller högtalare från moskén. Då ska man tänka om ett par gånger. Samma sak om det ligger nära en skola, eftersom alla skolbarn har högljudda sångsamlingar till Allahs ära på morgnarna.

Igår blev det äntligen ridtur! Tre timmar längsmed stranden, sedan in mellan berg och vidare till oas. Jag red på Habla som visade sig vara ganska långsam. Camal, vår guide, tolkade det som att jag var lite försiktig och inte ville att det skulle gå för fort. Haha, ja jösses! Sista biten bytte jag häst med Sofia, hon hade en riktigt kraftfull vinnarskalle till kuse, och fick äntligen lite vansinnesgalopp. Lycka!

Maria, Sofia och headless Camal.



Freddie Mercurys snygga okända bror vill Väldigt Gärna vara med på bild.



Vi red till en oas.



Jag fick äntligen se en liten grotta men kröp inte in. Den vanligaste bergarten är halvporös alabaster, och man muckar inte med den.



Efter en ridturen slöt vi upp med de andra på stranden. Louie badar här för tredje gången sedan vi kom till Egypten.



Pruttkorv Dexter. (Dexters egna val av bildbeskrivning.)



Dahabarbro, Dexters bästa kompis i Dahab.



På väg mot middag.



Släng dig i väggen, Skagen.



Port i skymning.



Samma port klockan på morgonen, 06:30.



Samma morgon, annat motiv.

Vi tar det mest lugnt här i Dahab. Badar och softar, åker olika sorters jeepar, promenerar bland getter och sopor, leker kärnfamilj, tittar på bergen och havet från vårt tak och förundras. Äter riktigt god mat, äter inte riktigt fullt så god mat. Äter ibland mat som varit direkt dålig, uppenbarligen. Tre av oss har haft räserbajs, en har ägnat en natt åt att kräkas jästa jordgubbar. Men bortsett från sådana oönskade kroppsliga utsöndringarna är allt bara skitbra.

Imorgon drar några till The blue hole, ett hundra meter djupt hål i korallrevet någon timme härifrån. Jag är inte en av dem. För mig räckte det att en glittrande man med grodfötter (a.k.a. styrman på fiskbåten vi åkte förra veckan) försökte dra iväg mig till en liten sluttning på några meter när jag snorklade. Svindel! Nog med undervattensupplevelser nu.

Själv ska jag istället ut och rida på lördag. Lite stad, lite berg, kanske en oas. Me happy.

Idag fick vi en flaska vin av hyresvärden som en sorts ursäkt för att de rev moskén, han hade ingen aning om att det skulle ske. Men det borde ju vara jag som ger någon annan en flaska vin (eller något utan alkohol kanske) för att de rev högtalarna. Det har gjort att jag åtminstone får några timmars sömn per natt innan halv sex då barnen tycker att det är morgon här i Ijyyypten.

Och så Bilderna förstås:

Frukost på lokal.



Pyjamasbarn.



Granntomten igen, nu efter moskérivningen. Hoppas de fick ordentligt betalt.



På vår sida muren... Analys onödig.



Trött huskatt på varm soptunna.



Lunchdags.

Och därmed är även högtalarna precis utanför vårat hus borta. Kanske slipper vi hädanefter vakna innan gryningen till ljudet av dagens första böneutrop (eller barnutrop som Louie kallar det). Visserligen det mest melodiska av dygnets alla fem, killen har koll, men ändå. Vaknar jag eller Dexter vid den tiden somnar vi inte om.

Först maskiner, sedan beduiner.



Idag tänkte några av oss promenera till Beduinbyn. Jag är inte helt säker, men jag antar att det kan vara den som Israel (när Sinai ännu var ockuperat av dem) lät bygga på sjuttiotalet för att möta behovet från alla hippies som kom till Dahab och undrade var Beduinbyn låg. Vansinnigt roligt!

Hur som helst så kom vi aldrig fram. Vi stannade på ett ställe för att käka lunch och råkade fråga var man kunde rida på dromedarer eftersom treåringarna var sugna. Vips hade någon ringt efter någon och en trekvart senare dök en tonåring upp med tre dromedarer, minst två meter i mankhöjd, som han kallade för små. En av dem lät exakt som Chewbacca.

Efter kort tur i stekande sol drog vi hemåt igen.

Två stjärnor.



"Hallå, jag är faktiskt inte sjösjuk alls!"



Också en dromedar. (Och Maria.)



Fler bilder från dagen:

Hungrig get.



Universellt språk. Bara lite snyggare här.



Kritor för kroppsmålning i dagens kalenderpaket. Dexter, säker på handen, hjälper Louie att bli Kapten Sabelsork.



To be continued...

Min kompis dromedaren på väg mot mig igen.



Lou gläds åt att vi lever. Kompis i bakgrunden.



Från bageriet. Jag vet vad jag tänker på.



Los reyes del barrio.



Våra grannars hus.



Strandsatt.



Operation Överlevnad inledd. Notera lilla inbyggda lampan i muren. Mycket sådant, inget funkar.



Som sagt. Det finns många spår av en annan turismtid.



Skymningssol på Saudiarabien.



Sinai by eftermiddag.



Fiskbåten, med glasgolv, som vi senare åkte på tur med och snorklade ifrån. Lite panik, mycket vackert.



Hemma i trädgården.



Ekorre på vårt tak. Här äter vi frukost varje dag. (Fotograf: Louie.)

Vi hade hört att "Lagunen" som det kallas skulle vara ett trevligt ställe att bada och hänga på så vi hoppade in i en taxi och drog dit. Längst ut på den där lilla spetsen till vänster blev vi avsläppta: http://www.dahab-info.com/citymap/index.html# Där fanns ingenting. Förutom vi, en massa vindsurfare, stark sol och nästan full storm.

Jag tänkte att det säkert brukade köra en massa taxibilar där emellanåt (eller taxi och taxi, privatbilister som plockar upp folk på sitt flak eller, om plats finns, inne i bilen) men nej. Så när vi efter några minuter kände oss färdiga med blåshålet var det bara att börja gå mot civilisationen. Gå och gå och gå tills vi efter någon halvtimme eller så till sist kommit så nära mänskligt liv att vi hittade en taxi som tog oss till lagunens Public Beach. Därifrån tog vi oss till hotellstränderna med hyrstolar, pizza och ryssar och lekte charter resten av dagen.

På väg hem mötte vi dromedaren igen. Den här gången hann jag inte undan utan stod plötsligt öga mot mule mot öknens konung. Men efter att ha försökt äta upp min kamera och nosa på barnen drog den vidare bort mot en supermarket. Och jag har lärt mig att dromedarer har helt sjukt stora fötter om man ser dem på nära håll.

Det blir inga bilder alls idag. Det tar flera minuter att ladda upp en enda och nu ska vi dra till stranden.

Kaffet utan kardemumma doftar för övrigt svagt av kardemumma.

Daniel har gått en endagars stand up-kurs här i Dahab. Han avskräcktes uppenbarligen inte av det låga priset. Själv tänkte jag gå en reikikurs, där man även kan få "Svensk massage". Jag har ingen aning om vad det betyder men kanske kan man få en happy ending?

Vi har hittat espressokaffe. Det kommer i smakerna utan kardemumma, kardemumma, plus kardemumma och extra kardemumma. Jag har också hittat en juice som enligt innehållsförteckningen på svenska ska innehålla såväl "sprickor" som "cologne".

Men det är skitbra här. Hittills har vi inte stött på några svårigheter. Om man bortser från den frigående dromedaren jag mötte på vår gata igår. Den stod i ena ändan av gatan och käkade på en buske, och jag med kissnödig treåring stod i den andra. Plötsligt fick det helt enorma djuret syn på oss och började lunka emot oss. Shit! Vad gör man? Spelar död? Viftar med armarna? Låter som en brunstig tjur? Jag valde att skynda oss lite extra och vi hann precis in genom porten innan eventuell sammandrabbning. Porten ska för övrigt vara ordentligt stängd så att ingen av alla de getter som strosar runt på gatorna kommer in och äter upp de vackra blommorna på gården.

Det var vansinnigt krångligt att ladda upp bilder så det blir bara två idag. To be continued...


Vi blev hämtade på flygplatsen av rar beduin i fraggelbil.




Olycksfågel. (Till lillebror.)

På väg hem idag satt jag bredvid en pappa och hans deltidsbarn, en flicka i 10-årsåldern. De verkade inte så vana att umgås men de gjorde artiga och trevande försök. Efter en tystnad som passerat den där gränsen för vad som är lagom lång skuvade pappan på sig, tappade lite med sina fötter, harklade sig och sade: "Vet du vad som hänt idag?" "Nä", svarade flickan. "Jo idag har det hänt något riktigt stort och bra förstår du." Vadå?" undrar flickan med iver i rösten. "Jo, Riksbanken har sänkt styrräntan!"

Januari januari januari, Jag har en vän som en gång gjorde en vetenskaplig undersökning av sina egna dagböcker och såg ett mönster. I januari fanns det sällan muntra tankar.

För januari är ingen kul månad. Det är mörkt, har varit mörkt länge och ingenting händer. Ingenting. Förutom att det sedan blir februari, som visserligen är helt okej om det inte vore så att den obönhörligt leder till mars, april och maj. Det vill säga till årets värsta månader.

Juni, juli och augusti går väl an. Sedan jag fick barn har jag nästan börjat uppskatta sommaren. Det är lättare att känna sig som en god förälder när man orkar vara utomhus tillräckligt länge för att barnen ska få i sig D-vitamin.

Och så är sommaren en inkörsport till fetare årstider. Det är ju också bra och snart blir det höst igen. Underbara, vackra, efterlängtade höst när allt drar igång. När man känner sig pånyttfödd och inspirerad och tänker att Nu, NU känner jag att det släpper! Nu kommer allt att funka, allt kommer bli bra. Everythings allright now everythings fine!

Men så blir det ta mig fan alltid december igen och folk blir som galna. De som inte dör av ålder eller depression försöker köpa sig lycka. Eller äta till sig den vid något långt salmonellajulbord. Och ingenstans finns det tolerans för den som vill hoppa av. Och just när man vant sig vid hets, press och stress så kommer januari igen och man önskar så desperat att det kunde hända något. Att man kunde hitta på något. Att hjärnan skulle kunna låta sig roas av något.

Men i januari finns det sällan muntra tankar.

Började skriva något om hur jobbigt det är att vara förälder till de där två små ibland men hur jävla kul är det att skriva egentligen? Och hur kul är det att läsa liksom. Det är bara att konstatera att vi har det förbannat gnälligt just nu i helgen, att det suger och att det troligtvis blir bättre snart,

Annars är det väl bra. Jag var på punkfest går och kände mig precis som vanligt väldigt ointresserad av att prata med någon. Jag tror att känslan var ömsesidig. Jag har inget att hämta där och gråter inga tårar för det. Och varför skulle jag, det har ju aldrig varit mitt häng.

Punkare kommer och går, den äldre ersätts av en yngre. Samma personligheter kommer igen och igen och igen. Efter varje drägg som vandrar vidare till svenneliv eller liv på parkbänken, eller bara stillstående liv where ever, kommer ett nytt drägg. När färgpunkarens kala hjässa gör kammen svår att stå kommer en ny ung förmåga med fylligt hår. Ilskan hos anarkafeministerna fylls ständigt på av nya kvinnor som tar över när de äldre svalnat eller bytt strategi.

Precis som med allting annat. Ingen okunnig stuggnällare behöver vara rädd för att stafettpinnen ska bli liggande när de dör. Det kommer alltid en ny som minsann vet hur det är. Det kommer alltid finnas folk som gillar att plåga andra. Med slag, med ord, med dålig humor och fula skor. Allt går igen. Och igen och igen och igen.

Det kommer alltid att finnas en sådan som jag. Ungefär sådär. Som gillar Lemmys ben, ostbågar, rättvisa, promenader, fantasier och fina färger. Som utan att egentligen vilja det kan en massa schlagerlåtar. Som kan koppla det mesta till rätt årtionde utan att ha pluggat historia. Som hatar ineffektivitet och oordning men som alltid slänger kläder på golvet. Som kan passa in i de mest skilda sammanhang och kan prata med de flesta om det mesta. När jag försvinner från banan kommer det någonstans dyka upp en ungefär likadan. Deprimerande för mig, kanske mer skrämmande för andra. Muahahaaa!

Jag undrar vart tiden tar vägen. Nu när jag jobbar 90% har jag så sjukt mycket mer tid värd namnet än för ett halvår sedan när allt var blank misär. Men ändå har jag inte tid att sitta ned och skriva en smula. Eller det kanske snarare har mer med p-r-i-o-r-i-t-e-r-i-n-g än tid att göra.

Oh well. Det händer ju ändå en del, hösten är överraskningarnas tid. Man vet aldrig om det är magsjuka, febersjuka eller bara dunderförkylning som väntar runt hörnet. Och ibland får vi sova ända till halvsju på morgonen. Då är det vakenfest hela dagen.

Idag såg jag en person jag kände igen från när jag bodde i Hökarängen förra gången. Då var han en åttaårig överviktig och osäker unge som tillsammans med sin lika överviktiga något äldre bror brukade sitta på någon mur och käka godis. Nu är han tydligen en fjortisnazist med rakad skalle. Det var tyvärr inte så särskilt överraskande.

Äh, här sitter jag helt utan någon som helst röd tråd. Till ingen nytta alls. Och snart ska jag få gå på hjärnröntgen (gå på? ligga på. ligga jävligt stilla på jävligt länge.). Det har jag aldrig gjort förut så det ska bli spännande.

Det var något jag tänkte att jag skulle skriva. Något som hände i förmiddags. Jag tror att det var något spektakulärt men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad det var. Å andra sidan kommer jag inte ihåg särskilt mycket alls nuförtiden. Och trots ett väldigt luftigt livschema just nu lyckas jag ändå alltid dubbel- och trippelboka mig jämt och ständigt. Noll koll kallas det väl.

Skit samma.

Men en sak minns jag, för det var något jag läste för bara någon minut sedan. Jag har fått ett mail med rubriken "Blue Sexy Pill" och jag undrar så vem som går igång på sexiga piller. Vad är det som utmärker ett sexigt piller? Den runda formen? Den lilla skåran mitt på? Och vad gör man sedan med sitt sexiga piller? Lite svårt att hångla upp, kan jag tänka. Men ibland är kärlek förgänglig.

Jag läste i DN igår om ett nytt och lyckat projekt för anorektiker och bulimiker. Istället för att, som vanligt, fokusera på vilka psykiska problem som orsakar ätstörningar så ser man tvärtom de psykiska problemen som ett resultat av det rubbade näringsintaget. Och det verkar ju inte helt orimligt. Oavsett vad som egentligen är ägget och hönan kan väl kvitta när man efter ännu en dag utan mat ligger som ett kraft-, vilje- och värdelöst miffo i ett mörkt rum och trögskalligt funderar på varför kroppen plötsligt blivit så hårig. Då kan det ju kanske vara bra att fokusera på det mest akuta problemet.

I det här projektet håller de inte på med psykoterapi eller psykofarmaka eftersom det ofta leder till att cementera sjukdomen. Istället handlar det kort och gott om att lära sig äta rätt mängd mat och i rätt hastighet. Och så jobbar man dessutom mycket med att avstigmatisera sjukdomen eftersom många skäms över den. Så.

Och jag myser mig igenom artikeln. Tänk vad bra ändå att det kan finnas enkla lösningar, lösningar som fungerar och skänker hopp. Vad härligt att dessa människor, främst kvinnor tänka sig, dessutom får undervisning i näringslära och hur kroppen påverkas av sjuka matvanor. Och jag tänker att vad fint att de kan få sin självkänsla tillbaka, att de blir stärkta. Och en gång i månaden kommer frisörer och make up-artister dit och piffar till dem lite. ... VAD I HELVETE?!? Jag... jag kan inte... riktigt finna ord... GNRGHHH!

(Psykoprofylaxpaus.)

Okej. Man har ett projekt som går ut på att hjälpa kvinnor tillbaka till livet, som ska lära dem att sluta plåga sig själv och sina kroppar och som vill avstigmatisera själva sjukdomen. Och sedan, när de kommit upp lite på banan, så BLAM! berättar man för dem att de ändå inte duger som de är och att de faktiskt måste lära sig att göra sig vackrare med hjälp av smink och spray.

En liten ettrig liten tanke gnager i mig. Är det verkligen rätt? Jag menar, vad hjälper väl ett välmålat ansikte och en tjusig frisyr en person med dysmorfofobi? Då är väl ändå plastikkirurgi det enda lösningen!

I fredags fyllde jag 33 år. 33 låter snyggt. Moget fast estetiskt tilltalande. Det kändes fint och riktigt vuxet att fylla 33. Igår skrek jag jävla gubbe åt en man som försökte mästra mig inför sin lille son. Sedan gav jag honom fingret. Det där med vuxenhet kanske ändå inte kommer med antalet levda år.

Födelsedagen blev lyckad. Som nybliven födelsedagsfirare hade jag förväntansfullt (eller var det möjligen bara stress?) forslat hem mat och alkohol i dagarna två, och barnen skulle vara utlånade till Farföräldrarna över natten. Som gjort för riktigt höjdarkalas alltså. För mig liksom! En hisnande känsla. Ett frö av hybris hade redan börjat slå rot.

På morgonen fick jag den vackraste Ja må hon leva-sång jag någonsin hört. Dexter och Louie sjöng med ljusa klara röster och Maken höll respektfullt tyst. Av Dexter fick jag sedan en bit avklippt toarulle inslagen i hemmagjort omslagspapper. En kikare i världsklass! Och i ett jättepaket från Maken med familj låg... Guitar Hero! Som jag inte blivit bortskämd nog efter det så fick jag ytterligare ett paket. En tone port (http://line6.com/toneportgx/). Äntligen har jag något att skylla på när jag inte vill träffa folk!

När Dexter framåt lunchtid kräktes för andra gången så jag ingen annan utväg än att ställa in hela kalaset. Även om vi var ganska säkra på att det var helt vanligt feberkräks så kanske jag skulle få svårt att överföra samma övertygelse till gästerna. Så jag styrde om riktningen till Södra Teaterns utebar. Jäklars vad jag gillar det stället! Eftersom vi kom tidigt fick vi en massa plats på en av madrasserna och halvlåg där ända till halvtvå på natten. Jag fick drinkar och vin och en massa präsanger, alltifrån hemmaodlade rädisor och pärlplatta till holy toast och mjukporr. Och av sambosarna, framförallt den ena, fick jag en långturridning i småland! Vi ska åka tillsammans hon och jag, rida på stora nordsvenskar och sova i tält eller vindskydd. Mörkerrädsla, småkrypsfobi, skenande fantasi och alldeles för många sedda skräckfilmer jämt fördelat på oss två, kan göra natten i vindskyddet till en riktigt spännande upplevelse.

Tyvärr blev jag aldrig särskilt full på hela kvällen trots mina vänner gjorde sitt bästa med att hålla mina glas fyllda. Eller, lite full var jag nog allt eftersom jag när jag kom hem tyckte att det var en fantastisk idé att lägga mig bredvid Maken och sjuk, men arg, Dex istället för i ett eget rum. Efter några få timmars osammanhängande sömn kände jag mig ungefär lika mosig som efter en vecka på festival. Småbarn - festival, småbarn - festival. Same same but different.

Men lyckad födelsedag som sagt. Och jag kommer nog att göra om det nästa år, fylla år alltså, även om 34 inte är lika snygg som 33. Och förresten så är jag ändå max 22 år, uppenbarligen.

Eftersom jag trodde att skattepengarna skulle komma idag gick jag bananas igår och tokshoppade upp alla våra sista pengar. För det fick jag en klänning, ett par byxor, ett par flip flops, ett armband, ett linne och skoskav. Det mesta var tillverkat av barn i Bangladesh (förutom skoskavet då men det fick jag säkert bara för att skofabriksbarn har så dålig känsla för kvalitet) så det blev inte särskilt dyrt. Men pengarna tog alltså slut ändå. Och inga sköna skattepengar i sikte.

Hur som helst så passade jag på att göra en liten studie av klädbutiker och kom fram till följande: På de stora kedjorna fanns det ofta fullt av storlek 34 och 36 kvar av ett klädesplagg men ingen genomsnittsstorlek så långt ett dammigt öga kunde nå. Självklart började jag fundera på varför. Sjävklart snirklar sig hjärnan genast in på konspirationsteorier. Sjävklart är det så att STATEN vill att vi ska köpa för små storlekar, inte äta på flera veckor och sedan pressa oss i plagget ifråga. Sedan sitter vi där, fast i ett moderiktigt plagg och av svält så matta och orkeslösa att vi inte ids protestera mot någonting. Ett perfekt folk att styra. Och tänk så snygga dessutom!

Sedan tänker jag att det kanske är lite orealistiskt. För om staten vill få oss att bli viljelösa miffon så lägger de ju bara droger i dricksvattnet som vanligt.

En annan förklaring ligger kanske snarare i självaste modeindustrin som, jag vet inte, verkar anta att svenskar är mindre än vad de är. Jag minns att när jag bodde i Barcelona för åtta år sedan pågick en debatt angående klädstorlekarna. De var helt enkelt för små, i butikerna hängde kläder i storlek 30 och uppåt. De redan nätta katalanskorna tvingades alltså helt enkelt banta ner sig, för det är ju alltid status med så liten storlek som möjligt. Hej Anorexi! Kanske är det den vägen vi skola vandra här i Sverige också.

Men frågan är vad det egentligen kommer ifrån. VEM är det som bestämmer att storlekarna inte ska anpassas efter vanliga kroppar utan efter en skelettfetischists våta drömmar, och att kläderna sedan får hänga osålda i butik? Var börjar det? Och varför? Jag är förbryllad.

Men utattiallafall. Jag hade en massa fler studieresultat från min shoppingtur men de kom alldeles av sig. Jo, Beyond Vintage är fan den äckligaste second hand-butiken jag upplevt. Alla kläder är om inte helt smutsiga så solkiga. Många kläder luktar fuktkällare och kanske luktar alla svett i armhålan, jag vågar inte chansa. Det mesta jag prövat har varit mer eller mindre trasigt. Ett enda ord maler runt i skallen på mig när jag är där: Pälsängrar. Bluärk. Jag fattar inte hur man skulle vilja jobba där. Kanske är det därför de tar så löjligt höga priser för trasorna, ägarna måste ha råd att betala skithöga löner för att få personalen att stanna kvar.

Jahapp. Så var det väl inget mer. Förutom att HM har den sämsta ljussättningen av alla butiker. Hur man än står så blir man bländad. Men NU är det slut. Förresten hörde jag precis på Bank på Telefon att mina skattepengar kommit nu. Det blir kanske en ny runda imorgon dårå. Med nya studier och mera skoskav.

Linda Skugge... Provokatören som valde ett så jävla genomsnittligt liv det bara går. Så irriterande pisstråkigt, så störande präktigt, så äckelduktigt.
Jag läser Hej Konsument i På Stan idag, där Skugge svarar att hon inte dricker kaffe, inte dricker alkohol, är för gammal för bar, aldrig unnar sig lyx, inte dansar. And on and on and on. Och japp, jag låter mig glatt provoceras!

Bort med giftet bara, ut med det! Te och kaffe försökte döda mig!

Eller om jag framställer det utan överdrift: jag upptäckte att jag drack te och kaffe för att jag var tvungen, inte för att jag ville. Och är det något jag inte klarar av så är det när något, eller någon, försöker ha kontroll över mig. Jag vill få vara kontrollfreak i fred, det är sann frihet för mig.

Nästa steg är socker, detta vita starkt beroendeframkallande knark. Åboj, det kommer att bli svårt, jag är svårt sockeriserad. Jag ska be Kollektivet att sätta lås på alla skåp som innehåller sötsaker och inte låta sig manipuleras av min list eller skrämmas av mina hot. En knarkare på avtändning kan ju ta till alla möjliga knep för att få sin vaniljsockersil. Men klarar jag att dra ner på sockret till en hundradel av nuvarande konsumtionsmängd så klarar jag fan allt.