Januari.
Januari januari januari, Jag har en vän som en gång gjorde en vetenskaplig undersökning av sina egna dagböcker och såg ett mönster. I januari fanns det sällan muntra tankar.
För januari är ingen kul månad. Det är mörkt, har varit mörkt länge och ingenting händer. Ingenting. Förutom att det sedan blir februari, som visserligen är helt okej om det inte vore så att den obönhörligt leder till mars, april och maj. Det vill säga till årets värsta månader.
Juni, juli och augusti går väl an. Sedan jag fick barn har jag nästan börjat uppskatta sommaren. Det är lättare att känna sig som en god förälder när man orkar vara utomhus tillräckligt länge för att barnen ska få i sig D-vitamin.
Och så är sommaren en inkörsport till fetare årstider. Det är ju också bra och snart blir det höst igen. Underbara, vackra, efterlängtade höst när allt drar igång. När man känner sig pånyttfödd och inspirerad och tänker att Nu, NU känner jag att det släpper! Nu kommer allt att funka, allt kommer bli bra. Everythings allright now everythings fine!
Men så blir det ta mig fan alltid december igen och folk blir som galna. De som inte dör av ålder eller depression försöker köpa sig lycka. Eller äta till sig den vid något långt salmonellajulbord. Och ingenstans finns det tolerans för den som vill hoppa av. Och just när man vant sig vid hets, press och stress så kommer januari igen och man önskar så desperat att det kunde hända något. Att man kunde hitta på något. Att hjärnan skulle kunna låta sig roas av något.
Men i januari finns det sällan muntra tankar.
För januari är ingen kul månad. Det är mörkt, har varit mörkt länge och ingenting händer. Ingenting. Förutom att det sedan blir februari, som visserligen är helt okej om det inte vore så att den obönhörligt leder till mars, april och maj. Det vill säga till årets värsta månader.
Juni, juli och augusti går väl an. Sedan jag fick barn har jag nästan börjat uppskatta sommaren. Det är lättare att känna sig som en god förälder när man orkar vara utomhus tillräckligt länge för att barnen ska få i sig D-vitamin.
Och så är sommaren en inkörsport till fetare årstider. Det är ju också bra och snart blir det höst igen. Underbara, vackra, efterlängtade höst när allt drar igång. När man känner sig pånyttfödd och inspirerad och tänker att Nu, NU känner jag att det släpper! Nu kommer allt att funka, allt kommer bli bra. Everythings allright now everythings fine!
Men så blir det ta mig fan alltid december igen och folk blir som galna. De som inte dör av ålder eller depression försöker köpa sig lycka. Eller äta till sig den vid något långt salmonellajulbord. Och ingenstans finns det tolerans för den som vill hoppa av. Och just när man vant sig vid hets, press och stress så kommer januari igen och man önskar så desperat att det kunde hända något. Att man kunde hitta på något. Att hjärnan skulle kunna låta sig roas av något.
Men i januari finns det sällan muntra tankar.
