Nöff nöff.
Jag var och fikade med barnen på Åhlénsterassen idag. En gammal puckelryggig man som satt vid ett bord nära oss, tillsammans med sin fru och sin dotter, kom plötsligt fram till oss och frågade om Louie grät. Jag tittade på Louie, som lekte med sin legofigur och verkade väldigt nöjd, och svarade nej. Mannen ville ändå inte riktigt gå och hans sällskap verkade inte sakna honom.
- Du vet att för en kvinna är barn det allra finaste man kan ha!
- För en man också.
- Va?
- Ja, de har ju en pappa också.
- Eh... ja... men män är ju mycket närmare djuren.
- Nja, jag tror inte vi är helt överens där.
- Jaså nähä. Men om jag skulle prata med dina barn skulle de nog tycka att jag var konstig. Det är för att jag är närmare djuren.
- Eller så är det för att du är en fullkomlig främling för dem.
- Jaså jaha. Ja, nu ska jag gå tillbaka och sätta mig igen. Nöff nöff!
- Nöff nöff på dig med.
För en sekund rubbades min världsbild.
- Du vet att för en kvinna är barn det allra finaste man kan ha!
- För en man också.
- Va?
- Ja, de har ju en pappa också.
- Eh... ja... men män är ju mycket närmare djuren.
- Nja, jag tror inte vi är helt överens där.
- Jaså nähä. Men om jag skulle prata med dina barn skulle de nog tycka att jag var konstig. Det är för att jag är närmare djuren.
- Eller så är det för att du är en fullkomlig främling för dem.
- Jaså jaha. Ja, nu ska jag gå tillbaka och sätta mig igen. Nöff nöff!
- Nöff nöff på dig med.
För en sekund rubbades min världsbild.
