Från klarhet till klarhet.
Linda Skugge... Provokatören som valde ett så jävla genomsnittligt liv det bara går. Så irriterande pisstråkigt, så störande präktigt, så äckelduktigt.
Jag läser Hej Konsument i På Stan idag, där Skugge svarar att hon inte dricker kaffe, inte dricker alkohol, är för gammal för bar, aldrig unnar sig lyx, inte dansar. And on and on and on. Och japp, jag låter mig glatt provoceras!
Jag läser Hej Konsument i På Stan idag, där Skugge svarar att hon inte dricker kaffe, inte dricker alkohol, är för gammal för bar, aldrig unnar sig lyx, inte dansar. And on and on and on. Och japp, jag låter mig glatt provoceras!
Coffee and tea.
Bort med giftet bara, ut med det! Te och kaffe försökte döda mig!
Eller om jag framställer det utan överdrift: jag upptäckte att jag drack te och kaffe för att jag var tvungen, inte för att jag ville. Och är det något jag inte klarar av så är det när något, eller någon, försöker ha kontroll över mig. Jag vill få vara kontrollfreak i fred, det är sann frihet för mig.
Nästa steg är socker, detta vita starkt beroendeframkallande knark. Åboj, det kommer att bli svårt, jag är svårt sockeriserad. Jag ska be Kollektivet att sätta lås på alla skåp som innehåller sötsaker och inte låta sig manipuleras av min list eller skrämmas av mina hot. En knarkare på avtändning kan ju ta till alla möjliga knep för att få sin vaniljsockersil. Men klarar jag att dra ner på sockret till en hundradel av nuvarande konsumtionsmängd så klarar jag fan allt.
Eller om jag framställer det utan överdrift: jag upptäckte att jag drack te och kaffe för att jag var tvungen, inte för att jag ville. Och är det något jag inte klarar av så är det när något, eller någon, försöker ha kontroll över mig. Jag vill få vara kontrollfreak i fred, det är sann frihet för mig.
Nästa steg är socker, detta vita starkt beroendeframkallande knark. Åboj, det kommer att bli svårt, jag är svårt sockeriserad. Jag ska be Kollektivet att sätta lås på alla skåp som innehåller sötsaker och inte låta sig manipuleras av min list eller skrämmas av mina hot. En knarkare på avtändning kan ju ta till alla möjliga knep för att få sin vaniljsockersil. Men klarar jag att dra ner på sockret till en hundradel av nuvarande konsumtionsmängd så klarar jag fan allt.
Ful är ful.
Och jag vet inte om det är meningen. Kanske är det det. Och jag vill minnas att den var ganska snygg förut, då när den fortfarande var Femkul. Men vad har en tidning att vinna på att vara ful, även om det är en tanke bakom?
Och innehållet då? Som den ytliga människa jag är kan jag inte riktigt koncentrera mig på själva innehållet. Och när jag verkligen försöker så läser jag med lite extra överseende, lite Jaja huvudsaken är att de haft kul och lärt sig något på vägen. För i mina händer håller jag en skoltidning som en glad högstasieklass slitit ihop som terminsprojekt. Eller, nej just det. Det ser ju bara ut så.
Nä. Om de lade lika mycket krut på att skapa en snygg och kärleksfullt gjord tidning som de gjort på att förklara varför de använder sig av det könsneutrala pronomet hen så kanske jag läser den igen. Tills dess får jag väl nöja mig med den akademikersnobbiga men inte riktigt lika fula feministblaskan Bang.
Och innehållet då? Som den ytliga människa jag är kan jag inte riktigt koncentrera mig på själva innehållet. Och när jag verkligen försöker så läser jag med lite extra överseende, lite Jaja huvudsaken är att de haft kul och lärt sig något på vägen. För i mina händer håller jag en skoltidning som en glad högstasieklass slitit ihop som terminsprojekt. Eller, nej just det. Det ser ju bara ut så.
Nä. Om de lade lika mycket krut på att skapa en snygg och kärleksfullt gjord tidning som de gjort på att förklara varför de använder sig av det könsneutrala pronomet hen så kanske jag läser den igen. Tills dess får jag väl nöja mig med den akademikersnobbiga men inte riktigt lika fula feministblaskan Bang.
Ljuva parkliv.
Åh, härligt med sommarvärme! Sådana här stjärtsvettiga dagar gillar jag att tillbringa på en stekhet södergård, gärna tillsammans med ett gäng soptunnor och en högtrycksspruta att rengöra dem med. Inget får doften av rutten fisk att sprida sig så bra som solvärme och vatten. Men jag var fin i min ljusgula kjol, det var jag. Ett litet tag iallafall.
Jamen alltså visst är det väl ändå underbart med sådana här dagar! Alla går ut ur sina ostädade hem till parker med svalkande skugga och vind. Så gjorde även Kollektivet när jag väl kommit hem från min kooperativa plikt. Med grill och käk samt några trehjulingar drog vi ned till den stora barnparken. Det hade visst även nassesvenne och hans mysiga häng gjort. Fast utan grill och trehjulingar, men en massa ren sprit istället.
Det där med Utan Grill förstod vi så småningom var ett problem för nassesvenne. Han hade ju tänkt grilla med sina polare i parken, i lekparken, men då var det ju en jävla chilenarfamilj där. Jo, jag såg dem också. De hade fullkomligt ockuperat det 1,5 meter breda sandfyllda cementröret med sin lilla engångsgrill.
Nassesvenne var inte nöjd. Nej han var snarare kränkt. Han skrek och hotade och gick fullständigt nötter, inga jävla invandrare skulle minsann komma hit och ta över våra grillar! Medan jag ringde snuten gick min galna granne bort till skrikapan och pratade lite vett i honom. Med sig hade hon sin ettåriga son vars far är tunisier. Det var tydligen okej. Finne var tydligen också okej att vara med tanke på att nassesvenne visade sig komma just därifrån.
Sedan var det lungt ett tag, och något polisbesök till lågprioriterad förort en varm lördagkväll hade jag inte räknat med. Men de kom visst. En hel pikét faktiskt. Samtidigt kom det en ambulans till nassesvennes diabetessjuke vän. (Där ser man hur det kan gå, säkert var det för att han aldrig fick sig sin grillade mat!)
Stor förvirring. Till sist fick iallafall de vid det här laget stupfulla grillaspiranterna dra från lekparken, och då var det dags även för oss att dra vidare hemåt.
Imorgon blir det kallt igen. Det ska bli skönt.
Jamen alltså visst är det väl ändå underbart med sådana här dagar! Alla går ut ur sina ostädade hem till parker med svalkande skugga och vind. Så gjorde även Kollektivet när jag väl kommit hem från min kooperativa plikt. Med grill och käk samt några trehjulingar drog vi ned till den stora barnparken. Det hade visst även nassesvenne och hans mysiga häng gjort. Fast utan grill och trehjulingar, men en massa ren sprit istället.
Det där med Utan Grill förstod vi så småningom var ett problem för nassesvenne. Han hade ju tänkt grilla med sina polare i parken, i lekparken, men då var det ju en jävla chilenarfamilj där. Jo, jag såg dem också. De hade fullkomligt ockuperat det 1,5 meter breda sandfyllda cementröret med sin lilla engångsgrill.
Nassesvenne var inte nöjd. Nej han var snarare kränkt. Han skrek och hotade och gick fullständigt nötter, inga jävla invandrare skulle minsann komma hit och ta över våra grillar! Medan jag ringde snuten gick min galna granne bort till skrikapan och pratade lite vett i honom. Med sig hade hon sin ettåriga son vars far är tunisier. Det var tydligen okej. Finne var tydligen också okej att vara med tanke på att nassesvenne visade sig komma just därifrån.
Sedan var det lungt ett tag, och något polisbesök till lågprioriterad förort en varm lördagkväll hade jag inte räknat med. Men de kom visst. En hel pikét faktiskt. Samtidigt kom det en ambulans till nassesvennes diabetessjuke vän. (Där ser man hur det kan gå, säkert var det för att han aldrig fick sig sin grillade mat!)
Stor förvirring. Till sist fick iallafall de vid det här laget stupfulla grillaspiranterna dra från lekparken, och då var det dags även för oss att dra vidare hemåt.
Imorgon blir det kallt igen. Det ska bli skönt.
Romantik.
Maken vet precis vad jag vill ha.
Förbryllad.
Den Ömma Modern är idag lite extra öm i både skalle och kropp. Jag har försökt räkna på hur många öl det blev och är inte helt säker men jag tror att det blev nästan fyra och en halv (!) mellanöl. Vilt.
Jag minns inte hur längesedan det var jag fick i mig sådana mängder alkohol på en och samma kväll. Vilket troligtvis också är anledningen till att jag förträngt hur det kunde vara på krogen en helt vanlig torsdagkväll. Och jag kan inte riktigt avgöra vilka av männen som var mest patetiska - de dyngfulla födelsedagsfirande peruanerna som gång på gång och med något desperat i blickarna försökte äntra vårt bord med hjälp av taffliga kommentarer. Eller om det var anarkistsnubben vars raggningsreplik var "Vill ni prata politik, om Palestina till exempel?". Alltså han, med ett marlboropaket i sin hand (I rest my case!), som sedan faktiskt oombedd slog sig ned vid vårt bord, och med den klassiska Jag Frågar Det Jag Vill Berätta Om Mig Själv-tekniken på kort tid kunde ge oss den mesta informationen om hans fantastiska person. Vi flickor satt ju ändå bara där alldeles ensamma. Men kom igen! Om du vill verka anarkistisk, medveten och tilldragande - sluta hylla Pirates of the Caribbean! Det spelar ingen roll att Jonny Depp har kajal, det är fortfarande bara en helt vanlig snubbefilm (om än ganska underhållande förstås).
Jag kan inte förstå hur så många män tror att vi VILL ha deras sällskap. Varför skulle vi vilja det? Varför har män så förbannat svårt att uppfatta cynism och ironi? Och vad har de för filter i öronen som får "Kan du vara vänlig att gå, vi vill faktiskt vara ifred!" (alternativt "Dra åt helvete!") att låta som "Snälla, stanna och få mig att känna mig som en komplett kvinna!". Och om två jävligt coola tjejer dansar järnet för sin egen skull på ett i övrigt tomt dansgolv, vad i himmelens vilda parader får firmafestklädda medelålders män att tro att de där tjejerna istället vill dansa med dem? Eller sluta dansa för att tacksamt dricka den drink de skulle bli bjudna på isåfall. Det går över mitt förstånd.
Det var en kul kväll trots allt. Och att sedan i lagom tid få komma hem till Största Sängen Hökarängen och krypa ned bredvid ett mysvarmt barn slår alla efterfester i världen!
Jag minns inte hur längesedan det var jag fick i mig sådana mängder alkohol på en och samma kväll. Vilket troligtvis också är anledningen till att jag förträngt hur det kunde vara på krogen en helt vanlig torsdagkväll. Och jag kan inte riktigt avgöra vilka av männen som var mest patetiska - de dyngfulla födelsedagsfirande peruanerna som gång på gång och med något desperat i blickarna försökte äntra vårt bord med hjälp av taffliga kommentarer. Eller om det var anarkistsnubben vars raggningsreplik var "Vill ni prata politik, om Palestina till exempel?". Alltså han, med ett marlboropaket i sin hand (I rest my case!), som sedan faktiskt oombedd slog sig ned vid vårt bord, och med den klassiska Jag Frågar Det Jag Vill Berätta Om Mig Själv-tekniken på kort tid kunde ge oss den mesta informationen om hans fantastiska person. Vi flickor satt ju ändå bara där alldeles ensamma. Men kom igen! Om du vill verka anarkistisk, medveten och tilldragande - sluta hylla Pirates of the Caribbean! Det spelar ingen roll att Jonny Depp har kajal, det är fortfarande bara en helt vanlig snubbefilm (om än ganska underhållande förstås).
Jag kan inte förstå hur så många män tror att vi VILL ha deras sällskap. Varför skulle vi vilja det? Varför har män så förbannat svårt att uppfatta cynism och ironi? Och vad har de för filter i öronen som får "Kan du vara vänlig att gå, vi vill faktiskt vara ifred!" (alternativt "Dra åt helvete!") att låta som "Snälla, stanna och få mig att känna mig som en komplett kvinna!". Och om två jävligt coola tjejer dansar järnet för sin egen skull på ett i övrigt tomt dansgolv, vad i himmelens vilda parader får firmafestklädda medelålders män att tro att de där tjejerna istället vill dansa med dem? Eller sluta dansa för att tacksamt dricka den drink de skulle bli bjudna på isåfall. Det går över mitt förstånd.
Det var en kul kväll trots allt. Och att sedan i lagom tid få komma hem till Största Sängen Hökarängen och krypa ned bredvid ett mysvarmt barn slår alla efterfester i världen!
