lingv181

Ändå sitter jag nu här i min soffa i ett blötkallt Sverige. Jag försöker räkna ut hur jag kan ta med mig jobbet tillbaka ned till Dahab, men jag har en svag misstanke om att republiken Egypten inte är på samma linje.

Dahab expanderar. Det innebär att vissa saker i infrastrukturen inte hänger med. Central sophantering till exempel. Det ligger sopor precis överallt, till getternas stora glädje och renhetsbortskämda svenskars förfäran. Och när det i en vanlig svennestad i juli börjar lukta grill överallt på kvällarna, så sprider sig här en doft av brända sopor.

Och jag vet inte om det är just på grund av soporna som det finns ganska många flugor eller om det är all natural. Jag räknade till 27 på frukostbordet på taket i morse. Jag djupandas och försöker tänka att jag inte ska försöka ändra det som inte går att ändra. Men flugor i ansiktet är ändå riktigt irriterande.

Vattenförsörjning är väl ett annat problem. Den tidigare lösningen, vad det nu var, kraschade för några månader sedan så kranvattnet är värre än vanligt. Vi badar i extrasaltat havsvatten och duschar i bräckt. Jag blir lika förvånad varje gång jag råkar borsta tänderna med kranvatten eller duschar med öppen mun.

Men vi trivs. Och jag undrar vad ett hus kostar egentligen. Jag har just läst att när man söker efter hus ska man nogsamt undersöka om det ligger nära en moské eller högtalare från moskén. Då ska man tänka om ett par gånger. Samma sak om det ligger nära en skola, eftersom alla skolbarn har högljudda sångsamlingar till Allahs ära på morgnarna.

Igår blev det äntligen ridtur! Tre timmar längsmed stranden, sedan in mellan berg och vidare till oas. Jag red på Habla som visade sig vara ganska långsam. Camal, vår guide, tolkade det som att jag var lite försiktig och inte ville att det skulle gå för fort. Haha, ja jösses! Sista biten bytte jag häst med Sofia, hon hade en riktigt kraftfull vinnarskalle till kuse, och fick äntligen lite vansinnesgalopp. Lycka!

Maria, Sofia och headless Camal.



Freddie Mercurys snygga okända bror vill Väldigt Gärna vara med på bild.



Vi red till en oas.



Jag fick äntligen se en liten grotta men kröp inte in. Den vanligaste bergarten är halvporös alabaster, och man muckar inte med den.



Efter en ridturen slöt vi upp med de andra på stranden. Louie badar här för tredje gången sedan vi kom till Egypten.



Pruttkorv Dexter. (Dexters egna val av bildbeskrivning.)



Dahabarbro, Dexters bästa kompis i Dahab.



På väg mot middag.



Släng dig i väggen, Skagen.



Port i skymning.



Samma port klockan på morgonen, 06:30.



Samma morgon, annat motiv.

Vi tar det mest lugnt här i Dahab. Badar och softar, åker olika sorters jeepar, promenerar bland getter och sopor, leker kärnfamilj, tittar på bergen och havet från vårt tak och förundras. Äter riktigt god mat, äter inte riktigt fullt så god mat. Äter ibland mat som varit direkt dålig, uppenbarligen. Tre av oss har haft räserbajs, en har ägnat en natt åt att kräkas jästa jordgubbar. Men bortsett från sådana oönskade kroppsliga utsöndringarna är allt bara skitbra.

Imorgon drar några till The blue hole, ett hundra meter djupt hål i korallrevet någon timme härifrån. Jag är inte en av dem. För mig räckte det att en glittrande man med grodfötter (a.k.a. styrman på fiskbåten vi åkte förra veckan) försökte dra iväg mig till en liten sluttning på några meter när jag snorklade. Svindel! Nog med undervattensupplevelser nu.

Själv ska jag istället ut och rida på lördag. Lite stad, lite berg, kanske en oas. Me happy.

Idag fick vi en flaska vin av hyresvärden som en sorts ursäkt för att de rev moskén, han hade ingen aning om att det skulle ske. Men det borde ju vara jag som ger någon annan en flaska vin (eller något utan alkohol kanske) för att de rev högtalarna. Det har gjort att jag åtminstone får några timmars sömn per natt innan halv sex då barnen tycker att det är morgon här i Ijyyypten.

Och så Bilderna förstås:

Frukost på lokal.



Pyjamasbarn.



Granntomten igen, nu efter moskérivningen. Hoppas de fick ordentligt betalt.



På vår sida muren... Analys onödig.



Trött huskatt på varm soptunna.



Lunchdags.

Och därmed är även högtalarna precis utanför vårat hus borta. Kanske slipper vi hädanefter vakna innan gryningen till ljudet av dagens första böneutrop (eller barnutrop som Louie kallar det). Visserligen det mest melodiska av dygnets alla fem, killen har koll, men ändå. Vaknar jag eller Dexter vid den tiden somnar vi inte om.

Först maskiner, sedan beduiner.



Idag tänkte några av oss promenera till Beduinbyn. Jag är inte helt säker, men jag antar att det kan vara den som Israel (när Sinai ännu var ockuperat av dem) lät bygga på sjuttiotalet för att möta behovet från alla hippies som kom till Dahab och undrade var Beduinbyn låg. Vansinnigt roligt!

Hur som helst så kom vi aldrig fram. Vi stannade på ett ställe för att käka lunch och råkade fråga var man kunde rida på dromedarer eftersom treåringarna var sugna. Vips hade någon ringt efter någon och en trekvart senare dök en tonåring upp med tre dromedarer, minst två meter i mankhöjd, som han kallade för små. En av dem lät exakt som Chewbacca.

Efter kort tur i stekande sol drog vi hemåt igen.

Två stjärnor.



"Hallå, jag är faktiskt inte sjösjuk alls!"



Också en dromedar. (Och Maria.)



Fler bilder från dagen:

Hungrig get.



Universellt språk. Bara lite snyggare här.



Kritor för kroppsmålning i dagens kalenderpaket. Dexter, säker på handen, hjälper Louie att bli Kapten Sabelsork.



To be continued...

Min kompis dromedaren på väg mot mig igen.



Lou gläds åt att vi lever. Kompis i bakgrunden.



Från bageriet. Jag vet vad jag tänker på.



Los reyes del barrio.



Våra grannars hus.



Strandsatt.



Operation Överlevnad inledd. Notera lilla inbyggda lampan i muren. Mycket sådant, inget funkar.



Som sagt. Det finns många spår av en annan turismtid.



Skymningssol på Saudiarabien.



Sinai by eftermiddag.



Fiskbåten, med glasgolv, som vi senare åkte på tur med och snorklade ifrån. Lite panik, mycket vackert.



Hemma i trädgården.



Ekorre på vårt tak. Här äter vi frukost varje dag. (Fotograf: Louie.)

Vi hade hört att "Lagunen" som det kallas skulle vara ett trevligt ställe att bada och hänga på så vi hoppade in i en taxi och drog dit. Längst ut på den där lilla spetsen till vänster blev vi avsläppta: http://www.dahab-info.com/citymap/index.html# Där fanns ingenting. Förutom vi, en massa vindsurfare, stark sol och nästan full storm.

Jag tänkte att det säkert brukade köra en massa taxibilar där emellanåt (eller taxi och taxi, privatbilister som plockar upp folk på sitt flak eller, om plats finns, inne i bilen) men nej. Så när vi efter några minuter kände oss färdiga med blåshålet var det bara att börja gå mot civilisationen. Gå och gå och gå tills vi efter någon halvtimme eller så till sist kommit så nära mänskligt liv att vi hittade en taxi som tog oss till lagunens Public Beach. Därifrån tog vi oss till hotellstränderna med hyrstolar, pizza och ryssar och lekte charter resten av dagen.

På väg hem mötte vi dromedaren igen. Den här gången hann jag inte undan utan stod plötsligt öga mot mule mot öknens konung. Men efter att ha försökt äta upp min kamera och nosa på barnen drog den vidare bort mot en supermarket. Och jag har lärt mig att dromedarer har helt sjukt stora fötter om man ser dem på nära håll.

Det blir inga bilder alls idag. Det tar flera minuter att ladda upp en enda och nu ska vi dra till stranden.

Kaffet utan kardemumma doftar för övrigt svagt av kardemumma.

Daniel har gått en endagars stand up-kurs här i Dahab. Han avskräcktes uppenbarligen inte av det låga priset. Själv tänkte jag gå en reikikurs, där man även kan få "Svensk massage". Jag har ingen aning om vad det betyder men kanske kan man få en happy ending?

Vi har hittat espressokaffe. Det kommer i smakerna utan kardemumma, kardemumma, plus kardemumma och extra kardemumma. Jag har också hittat en juice som enligt innehållsförteckningen på svenska ska innehålla såväl "sprickor" som "cologne".

Men det är skitbra här. Hittills har vi inte stött på några svårigheter. Om man bortser från den frigående dromedaren jag mötte på vår gata igår. Den stod i ena ändan av gatan och käkade på en buske, och jag med kissnödig treåring stod i den andra. Plötsligt fick det helt enorma djuret syn på oss och började lunka emot oss. Shit! Vad gör man? Spelar död? Viftar med armarna? Låter som en brunstig tjur? Jag valde att skynda oss lite extra och vi hann precis in genom porten innan eventuell sammandrabbning. Porten ska för övrigt vara ordentligt stängd så att ingen av alla de getter som strosar runt på gatorna kommer in och äter upp de vackra blommorna på gården.

Det var vansinnigt krångligt att ladda upp bilder så det blir bara två idag. To be continued...


Vi blev hämtade på flygplatsen av rar beduin i fraggelbil.




Olycksfågel. (Till lillebror.)