Amnesi och perversioner.
Det var något jag tänkte att jag skulle skriva. Något som hände i förmiddags. Jag tror att det var något spektakulärt men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad det var. Å andra sidan kommer jag inte ihåg särskilt mycket alls nuförtiden. Och trots ett väldigt luftigt livschema just nu lyckas jag ändå alltid dubbel- och trippelboka mig jämt och ständigt. Noll koll kallas det väl.
Skit samma.
Men en sak minns jag, för det var något jag läste för bara någon minut sedan. Jag har fått ett mail med rubriken "Blue Sexy Pill" och jag undrar så vem som går igång på sexiga piller. Vad är det som utmärker ett sexigt piller? Den runda formen? Den lilla skåran mitt på? Och vad gör man sedan med sitt sexiga piller? Lite svårt att hångla upp, kan jag tänka. Men ibland är kärlek förgänglig.
Skit samma.
Men en sak minns jag, för det var något jag läste för bara någon minut sedan. Jag har fått ett mail med rubriken "Blue Sexy Pill" och jag undrar så vem som går igång på sexiga piller. Vad är det som utmärker ett sexigt piller? Den runda formen? Den lilla skåran mitt på? Och vad gör man sedan med sitt sexiga piller? Lite svårt att hångla upp, kan jag tänka. Men ibland är kärlek förgänglig.
Dubbelmoral när den är som bäst.
Jag läste i DN igår om ett nytt och lyckat projekt för anorektiker och bulimiker. Istället för att, som vanligt, fokusera på vilka psykiska problem som orsakar ätstörningar så ser man tvärtom de psykiska problemen som ett resultat av det rubbade näringsintaget. Och det verkar ju inte helt orimligt. Oavsett vad som egentligen är ägget och hönan kan väl kvitta när man efter ännu en dag utan mat ligger som ett kraft-, vilje- och värdelöst miffo i ett mörkt rum och trögskalligt funderar på varför kroppen plötsligt blivit så hårig. Då kan det ju kanske vara bra att fokusera på det mest akuta problemet.
I det här projektet håller de inte på med psykoterapi eller psykofarmaka eftersom det ofta leder till att cementera sjukdomen. Istället handlar det kort och gott om att lära sig äta rätt mängd mat och i rätt hastighet. Och så jobbar man dessutom mycket med att avstigmatisera sjukdomen eftersom många skäms över den. Så.
Och jag myser mig igenom artikeln. Tänk vad bra ändå att det kan finnas enkla lösningar, lösningar som fungerar och skänker hopp. Vad härligt att dessa människor, främst kvinnor tänka sig, dessutom får undervisning i näringslära och hur kroppen påverkas av sjuka matvanor. Och jag tänker att vad fint att de kan få sin självkänsla tillbaka, att de blir stärkta. Och en gång i månaden kommer frisörer och make up-artister dit och piffar till dem lite. ... VAD I HELVETE?!? Jag... jag kan inte... riktigt finna ord... GNRGHHH!
(Psykoprofylaxpaus.)
Okej. Man har ett projekt som går ut på att hjälpa kvinnor tillbaka till livet, som ska lära dem att sluta plåga sig själv och sina kroppar och som vill avstigmatisera själva sjukdomen. Och sedan, när de kommit upp lite på banan, så BLAM! berättar man för dem att de ändå inte duger som de är och att de faktiskt måste lära sig att göra sig vackrare med hjälp av smink och spray.
En liten ettrig liten tanke gnager i mig. Är det verkligen rätt? Jag menar, vad hjälper väl ett välmålat ansikte och en tjusig frisyr en person med dysmorfofobi? Då är väl ändå plastikkirurgi det enda lösningen!
I det här projektet håller de inte på med psykoterapi eller psykofarmaka eftersom det ofta leder till att cementera sjukdomen. Istället handlar det kort och gott om att lära sig äta rätt mängd mat och i rätt hastighet. Och så jobbar man dessutom mycket med att avstigmatisera sjukdomen eftersom många skäms över den. Så.
Och jag myser mig igenom artikeln. Tänk vad bra ändå att det kan finnas enkla lösningar, lösningar som fungerar och skänker hopp. Vad härligt att dessa människor, främst kvinnor tänka sig, dessutom får undervisning i näringslära och hur kroppen påverkas av sjuka matvanor. Och jag tänker att vad fint att de kan få sin självkänsla tillbaka, att de blir stärkta. Och en gång i månaden kommer frisörer och make up-artister dit och piffar till dem lite. ... VAD I HELVETE?!? Jag... jag kan inte... riktigt finna ord... GNRGHHH!
(Psykoprofylaxpaus.)
Okej. Man har ett projekt som går ut på att hjälpa kvinnor tillbaka till livet, som ska lära dem att sluta plåga sig själv och sina kroppar och som vill avstigmatisera själva sjukdomen. Och sedan, när de kommit upp lite på banan, så BLAM! berättar man för dem att de ändå inte duger som de är och att de faktiskt måste lära sig att göra sig vackrare med hjälp av smink och spray.
En liten ettrig liten tanke gnager i mig. Är det verkligen rätt? Jag menar, vad hjälper väl ett välmålat ansikte och en tjusig frisyr en person med dysmorfofobi? Då är väl ändå plastikkirurgi det enda lösningen!
Ålder är som tomma kalorier. Eller nåt.
I fredags fyllde jag 33 år. 33 låter snyggt. Moget fast estetiskt tilltalande. Det kändes fint och riktigt vuxet att fylla 33. Igår skrek jag jävla gubbe åt en man som försökte mästra mig inför sin lille son. Sedan gav jag honom fingret. Det där med vuxenhet kanske ändå inte kommer med antalet levda år.
Födelsedagen blev lyckad. Som nybliven födelsedagsfirare hade jag förväntansfullt (eller var det möjligen bara stress?) forslat hem mat och alkohol i dagarna två, och barnen skulle vara utlånade till Farföräldrarna över natten. Som gjort för riktigt höjdarkalas alltså. För mig liksom! En hisnande känsla. Ett frö av hybris hade redan börjat slå rot.
På morgonen fick jag den vackraste Ja må hon leva-sång jag någonsin hört. Dexter och Louie sjöng med ljusa klara röster och Maken höll respektfullt tyst. Av Dexter fick jag sedan en bit avklippt toarulle inslagen i hemmagjort omslagspapper. En kikare i världsklass! Och i ett jättepaket från Maken med familj låg... Guitar Hero! Som jag inte blivit bortskämd nog efter det så fick jag ytterligare ett paket. En tone port (http://line6.com/toneportgx/). Äntligen har jag något att skylla på när jag inte vill träffa folk!
När Dexter framåt lunchtid kräktes för andra gången så jag ingen annan utväg än att ställa in hela kalaset. Även om vi var ganska säkra på att det var helt vanligt feberkräks så kanske jag skulle få svårt att överföra samma övertygelse till gästerna. Så jag styrde om riktningen till Södra Teaterns utebar. Jäklars vad jag gillar det stället! Eftersom vi kom tidigt fick vi en massa plats på en av madrasserna och halvlåg där ända till halvtvå på natten. Jag fick drinkar och vin och en massa präsanger, alltifrån hemmaodlade rädisor och pärlplatta till holy toast och mjukporr. Och av sambosarna, framförallt den ena, fick jag en långturridning i småland! Vi ska åka tillsammans hon och jag, rida på stora nordsvenskar och sova i tält eller vindskydd. Mörkerrädsla, småkrypsfobi, skenande fantasi och alldeles för många sedda skräckfilmer jämt fördelat på oss två, kan göra natten i vindskyddet till en riktigt spännande upplevelse.
Tyvärr blev jag aldrig särskilt full på hela kvällen trots mina vänner gjorde sitt bästa med att hålla mina glas fyllda. Eller, lite full var jag nog allt eftersom jag när jag kom hem tyckte att det var en fantastisk idé att lägga mig bredvid Maken och sjuk, men arg, Dex istället för i ett eget rum. Efter några få timmars osammanhängande sömn kände jag mig ungefär lika mosig som efter en vecka på festival. Småbarn - festival, småbarn - festival. Same same but different.
Men lyckad födelsedag som sagt. Och jag kommer nog att göra om det nästa år, fylla år alltså, även om 34 inte är lika snygg som 33. Och förresten så är jag ändå max 22 år, uppenbarligen.
Födelsedagen blev lyckad. Som nybliven födelsedagsfirare hade jag förväntansfullt (eller var det möjligen bara stress?) forslat hem mat och alkohol i dagarna två, och barnen skulle vara utlånade till Farföräldrarna över natten. Som gjort för riktigt höjdarkalas alltså. För mig liksom! En hisnande känsla. Ett frö av hybris hade redan börjat slå rot.
På morgonen fick jag den vackraste Ja må hon leva-sång jag någonsin hört. Dexter och Louie sjöng med ljusa klara röster och Maken höll respektfullt tyst. Av Dexter fick jag sedan en bit avklippt toarulle inslagen i hemmagjort omslagspapper. En kikare i världsklass! Och i ett jättepaket från Maken med familj låg... Guitar Hero! Som jag inte blivit bortskämd nog efter det så fick jag ytterligare ett paket. En tone port (http://line6.com/toneportgx/). Äntligen har jag något att skylla på när jag inte vill träffa folk!
När Dexter framåt lunchtid kräktes för andra gången så jag ingen annan utväg än att ställa in hela kalaset. Även om vi var ganska säkra på att det var helt vanligt feberkräks så kanske jag skulle få svårt att överföra samma övertygelse till gästerna. Så jag styrde om riktningen till Södra Teaterns utebar. Jäklars vad jag gillar det stället! Eftersom vi kom tidigt fick vi en massa plats på en av madrasserna och halvlåg där ända till halvtvå på natten. Jag fick drinkar och vin och en massa präsanger, alltifrån hemmaodlade rädisor och pärlplatta till holy toast och mjukporr. Och av sambosarna, framförallt den ena, fick jag en långturridning i småland! Vi ska åka tillsammans hon och jag, rida på stora nordsvenskar och sova i tält eller vindskydd. Mörkerrädsla, småkrypsfobi, skenande fantasi och alldeles för många sedda skräckfilmer jämt fördelat på oss två, kan göra natten i vindskyddet till en riktigt spännande upplevelse.
Tyvärr blev jag aldrig särskilt full på hela kvällen trots mina vänner gjorde sitt bästa med att hålla mina glas fyllda. Eller, lite full var jag nog allt eftersom jag när jag kom hem tyckte att det var en fantastisk idé att lägga mig bredvid Maken och sjuk, men arg, Dex istället för i ett eget rum. Efter några få timmars osammanhängande sömn kände jag mig ungefär lika mosig som efter en vecka på festival. Småbarn - festival, småbarn - festival. Same same but different.
Men lyckad födelsedag som sagt. Och jag kommer nog att göra om det nästa år, fylla år alltså, även om 34 inte är lika snygg som 33. Och förresten så är jag ändå max 22 år, uppenbarligen.
Shopaholic.
Eftersom jag trodde att skattepengarna skulle komma idag gick jag bananas igår och tokshoppade upp alla våra sista pengar. För det fick jag en klänning, ett par byxor, ett par flip flops, ett armband, ett linne och skoskav. Det mesta var tillverkat av barn i Bangladesh (förutom skoskavet då men det fick jag säkert bara för att skofabriksbarn har så dålig känsla för kvalitet) så det blev inte särskilt dyrt. Men pengarna tog alltså slut ändå. Och inga sköna skattepengar i sikte.
Hur som helst så passade jag på att göra en liten studie av klädbutiker och kom fram till följande: På de stora kedjorna fanns det ofta fullt av storlek 34 och 36 kvar av ett klädesplagg men ingen genomsnittsstorlek så långt ett dammigt öga kunde nå. Självklart började jag fundera på varför. Sjävklart snirklar sig hjärnan genast in på konspirationsteorier. Sjävklart är det så att STATEN vill att vi ska köpa för små storlekar, inte äta på flera veckor och sedan pressa oss i plagget ifråga. Sedan sitter vi där, fast i ett moderiktigt plagg och av svält så matta och orkeslösa att vi inte ids protestera mot någonting. Ett perfekt folk att styra. Och tänk så snygga dessutom!
Sedan tänker jag att det kanske är lite orealistiskt. För om staten vill få oss att bli viljelösa miffon så lägger de ju bara droger i dricksvattnet som vanligt.
En annan förklaring ligger kanske snarare i självaste modeindustrin som, jag vet inte, verkar anta att svenskar är mindre än vad de är. Jag minns att när jag bodde i Barcelona för åtta år sedan pågick en debatt angående klädstorlekarna. De var helt enkelt för små, i butikerna hängde kläder i storlek 30 och uppåt. De redan nätta katalanskorna tvingades alltså helt enkelt banta ner sig, för det är ju alltid status med så liten storlek som möjligt. Hej Anorexi! Kanske är det den vägen vi skola vandra här i Sverige också.
Men frågan är vad det egentligen kommer ifrån. VEM är det som bestämmer att storlekarna inte ska anpassas efter vanliga kroppar utan efter en skelettfetischists våta drömmar, och att kläderna sedan får hänga osålda i butik? Var börjar det? Och varför? Jag är förbryllad.
Men utattiallafall. Jag hade en massa fler studieresultat från min shoppingtur men de kom alldeles av sig. Jo, Beyond Vintage är fan den äckligaste second hand-butiken jag upplevt. Alla kläder är om inte helt smutsiga så solkiga. Många kläder luktar fuktkällare och kanske luktar alla svett i armhålan, jag vågar inte chansa. Det mesta jag prövat har varit mer eller mindre trasigt. Ett enda ord maler runt i skallen på mig när jag är där: Pälsängrar. Bluärk. Jag fattar inte hur man skulle vilja jobba där. Kanske är det därför de tar så löjligt höga priser för trasorna, ägarna måste ha råd att betala skithöga löner för att få personalen att stanna kvar.
Jahapp. Så var det väl inget mer. Förutom att HM har den sämsta ljussättningen av alla butiker. Hur man än står så blir man bländad. Men NU är det slut. Förresten hörde jag precis på Bank på Telefon att mina skattepengar kommit nu. Det blir kanske en ny runda imorgon dårå. Med nya studier och mera skoskav.
Hur som helst så passade jag på att göra en liten studie av klädbutiker och kom fram till följande: På de stora kedjorna fanns det ofta fullt av storlek 34 och 36 kvar av ett klädesplagg men ingen genomsnittsstorlek så långt ett dammigt öga kunde nå. Självklart började jag fundera på varför. Sjävklart snirklar sig hjärnan genast in på konspirationsteorier. Sjävklart är det så att STATEN vill att vi ska köpa för små storlekar, inte äta på flera veckor och sedan pressa oss i plagget ifråga. Sedan sitter vi där, fast i ett moderiktigt plagg och av svält så matta och orkeslösa att vi inte ids protestera mot någonting. Ett perfekt folk att styra. Och tänk så snygga dessutom!
Sedan tänker jag att det kanske är lite orealistiskt. För om staten vill få oss att bli viljelösa miffon så lägger de ju bara droger i dricksvattnet som vanligt.
En annan förklaring ligger kanske snarare i självaste modeindustrin som, jag vet inte, verkar anta att svenskar är mindre än vad de är. Jag minns att när jag bodde i Barcelona för åtta år sedan pågick en debatt angående klädstorlekarna. De var helt enkelt för små, i butikerna hängde kläder i storlek 30 och uppåt. De redan nätta katalanskorna tvingades alltså helt enkelt banta ner sig, för det är ju alltid status med så liten storlek som möjligt. Hej Anorexi! Kanske är det den vägen vi skola vandra här i Sverige också.
Men frågan är vad det egentligen kommer ifrån. VEM är det som bestämmer att storlekarna inte ska anpassas efter vanliga kroppar utan efter en skelettfetischists våta drömmar, och att kläderna sedan får hänga osålda i butik? Var börjar det? Och varför? Jag är förbryllad.
Men utattiallafall. Jag hade en massa fler studieresultat från min shoppingtur men de kom alldeles av sig. Jo, Beyond Vintage är fan den äckligaste second hand-butiken jag upplevt. Alla kläder är om inte helt smutsiga så solkiga. Många kläder luktar fuktkällare och kanske luktar alla svett i armhålan, jag vågar inte chansa. Det mesta jag prövat har varit mer eller mindre trasigt. Ett enda ord maler runt i skallen på mig när jag är där: Pälsängrar. Bluärk. Jag fattar inte hur man skulle vilja jobba där. Kanske är det därför de tar så löjligt höga priser för trasorna, ägarna måste ha råd att betala skithöga löner för att få personalen att stanna kvar.
Jahapp. Så var det väl inget mer. Förutom att HM har den sämsta ljussättningen av alla butiker. Hur man än står så blir man bländad. Men NU är det slut. Förresten hörde jag precis på Bank på Telefon att mina skattepengar kommit nu. Det blir kanske en ny runda imorgon dårå. Med nya studier och mera skoskav.
