Dubbelmoral när den är som bäst.
Jag läste i DN igår om ett nytt och lyckat projekt för anorektiker och bulimiker. Istället för att, som vanligt, fokusera på vilka psykiska problem som orsakar ätstörningar så ser man tvärtom de psykiska problemen som ett resultat av det rubbade näringsintaget. Och det verkar ju inte helt orimligt. Oavsett vad som egentligen är ägget och hönan kan väl kvitta när man efter ännu en dag utan mat ligger som ett kraft-, vilje- och värdelöst miffo i ett mörkt rum och trögskalligt funderar på varför kroppen plötsligt blivit så hårig. Då kan det ju kanske vara bra att fokusera på det mest akuta problemet.
I det här projektet håller de inte på med psykoterapi eller psykofarmaka eftersom det ofta leder till att cementera sjukdomen. Istället handlar det kort och gott om att lära sig äta rätt mängd mat och i rätt hastighet. Och så jobbar man dessutom mycket med att avstigmatisera sjukdomen eftersom många skäms över den. Så.
Och jag myser mig igenom artikeln. Tänk vad bra ändå att det kan finnas enkla lösningar, lösningar som fungerar och skänker hopp. Vad härligt att dessa människor, främst kvinnor tänka sig, dessutom får undervisning i näringslära och hur kroppen påverkas av sjuka matvanor. Och jag tänker att vad fint att de kan få sin självkänsla tillbaka, att de blir stärkta. Och en gång i månaden kommer frisörer och make up-artister dit och piffar till dem lite. ... VAD I HELVETE?!? Jag... jag kan inte... riktigt finna ord... GNRGHHH!
(Psykoprofylaxpaus.)
Okej. Man har ett projekt som går ut på att hjälpa kvinnor tillbaka till livet, som ska lära dem att sluta plåga sig själv och sina kroppar och som vill avstigmatisera själva sjukdomen. Och sedan, när de kommit upp lite på banan, så BLAM! berättar man för dem att de ändå inte duger som de är och att de faktiskt måste lära sig att göra sig vackrare med hjälp av smink och spray.
En liten ettrig liten tanke gnager i mig. Är det verkligen rätt? Jag menar, vad hjälper väl ett välmålat ansikte och en tjusig frisyr en person med dysmorfofobi? Då är väl ändå plastikkirurgi det enda lösningen!
I det här projektet håller de inte på med psykoterapi eller psykofarmaka eftersom det ofta leder till att cementera sjukdomen. Istället handlar det kort och gott om att lära sig äta rätt mängd mat och i rätt hastighet. Och så jobbar man dessutom mycket med att avstigmatisera sjukdomen eftersom många skäms över den. Så.
Och jag myser mig igenom artikeln. Tänk vad bra ändå att det kan finnas enkla lösningar, lösningar som fungerar och skänker hopp. Vad härligt att dessa människor, främst kvinnor tänka sig, dessutom får undervisning i näringslära och hur kroppen påverkas av sjuka matvanor. Och jag tänker att vad fint att de kan få sin självkänsla tillbaka, att de blir stärkta. Och en gång i månaden kommer frisörer och make up-artister dit och piffar till dem lite. ... VAD I HELVETE?!? Jag... jag kan inte... riktigt finna ord... GNRGHHH!
(Psykoprofylaxpaus.)
Okej. Man har ett projekt som går ut på att hjälpa kvinnor tillbaka till livet, som ska lära dem att sluta plåga sig själv och sina kroppar och som vill avstigmatisera själva sjukdomen. Och sedan, när de kommit upp lite på banan, så BLAM! berättar man för dem att de ändå inte duger som de är och att de faktiskt måste lära sig att göra sig vackrare med hjälp av smink och spray.
En liten ettrig liten tanke gnager i mig. Är det verkligen rätt? Jag menar, vad hjälper väl ett välmålat ansikte och en tjusig frisyr en person med dysmorfofobi? Då är väl ändå plastikkirurgi det enda lösningen!
Kommentarer
Trackback