Nyårsaftnar jag minns (och några jag helst vill glömma)
1984
Eller där omkring. Min familj har en kompisfamilj på besök, jag minns inte vilka. Men det som är speciellt för just det här nyåret är att vi sent på kvällen går ut på promenad. Allihop tillsammans, vuxna och barn, går vi ut i den snötäckta och helt öde villaförort vi bor i. Jag minns att vi drog pulkor efter oss, några kastade snöbollar. Och det kändes så obeskrivbart mysigt att vi barn var en del av de vuxna eller om det var tvärtom. Gemenskap var det alldeles oavsett.
1991
Jag är sexton år och dödligt kär i min nya pojkvän. Dödligt, för jag har just gett upp allt som skapar min egen identitet och ägnar mig nu bara åt honom. Försummar mina vänner, slutar ta hand om hästarna, sitter timtals i ett hörn i sunkig replokal och tindrar med ögonen, you name it.
Min vän Magdalena, en av de jag ändå umgås med, har bestämt att hon ska ha uppklädd parmiddag med förrätt, huvudrätt, efterrätt, avec och bubbel. Middagen äger rum i hennes pojkväns tillfälliga bostad som är en barack av något slag. Eftersom min älskade pojkvän inte vill komma på festen, han är på en annan i stan, så måste Magdalena ordna en tillfällig date åt mig. Jämna par är en förutsättning för lyckad kväll. Jag placeras därför bredvid Ingemar som är väldigt trevlig, men ungefär där slutar våra gemensamma nämnare.
När någon slår på TV:n för att se det där betjäntenprogrammet kräks jag mentalt och sedan drar jag. Vid första trafikerade väg ställer jag mig och liftar och blir snabbt upplockad av en raggarbil som tar mig till stan och min pojkvän.
Dagen efter får jag höra att alla på festen jag lämnade ägnade resten av kvällen åt att leta efter mig.
1999
MILLENNIUMSKIFTET. Vems förväntningar är inte förhöjda inför just den här nyårsaftonen? Till och med en nyårscyniker som jag är lite extra peppad.
Jag bor i Barcelona. Min bror och hans tjej är på besök och den stora festen blir hastigt beslutad att vara hemma hos mig. Nema problema. Ett tjugotal mer eller mindre alkoholiserade och uppklädda svenskar och kanske någon katalan trycker alltså ihop sig i min lägenhet i ett hus från medeltiden. För första gången den vintern blir det åtminstone lite varmt inomhus men själva festen kommer liksom aldrig riktigt igång. Det är inte så himla kul helt enkelt.
Några minuter innan tolv tar vi oss upp för den smala stentrappan i huset eftersom vi planerat att skåla in nya året från takterrassen högst upp och kolla in de förväntat grymmemäktiga fyrverkerierna. Men när vi nästan är framme stormar de äldre paret som bor precis under terrassen ut och blockerar vägen. De skriker och gormar och mannen slår på oss med en sopkvast. Vi får helt enkelt ge upp och ta oss ut på gatan istället.
10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, NOOOLL!!! Och det händer... Ingenting. Jo vi skålar väl lite och några av oss röker cigarr, andra något helt annat, men nåt jävla fyrverkeri är det inte tal om. Verkar inte vara grejen i Barcelona helt enkelt. Och inga andra syns eller hörs på de öde gatorna där vid den stora katedralen. Vi går in och dricker mer alkohol. Min bror kräks från balkongen.
2004
Jag är nybliven förälder och det har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Barnet sover aldrig, skriker jämt, är aldrig mätt och går inte att trösta. Vanmakt är det bästa ord för att beskriva läget.
Vi, jag och barnet, är bjudna till några bekanta som jag tycker mycket om. Barnets far ska iväg på spelning någonstans i stan. Jag tror att jag lyckas äta lite och jag vet att jag hinner umgås en stund för jag noterar hur en av gästerna har sådana fruktansvärda problem med att hantera sin ilska mot sitt barn. Det är uppenbart att han läst att det på nåt sätt är dåligt att bli arg men vreden i rösten, bakom orden han säger, skrämmer skiten ur mig.
Hur som helst - sedan drar det igång. Barnet börjar skrika. Och han skriker och skriker. Jag är ju förstås van men jag blir stressad när jag tänker hur jobbigt de övriga nog tycker det är.
Vi står i ett nedsläckt rum. Jag har barnet i Babybjörn och studsar upp och ned som är det enda sättet att få honom lite lugnare. Ibland kommer en vän in och tar över en liten stund så jag kan gå på toa. Men annars står vi där. Till klockan tolv då vi går ut på balkongen, med hörselskydd givetvis, och barnet blir lugn en liten stund. Sedan tillbaka in och vänta på fadern som snart ska komma och hämta oss.
2008
Vi bor på nionde och tionde våningen och har en fantastisk utsikt över söderort och bort mot stan. Självklart ska vi fira hemma och kolla fyrverkerier!
Det är dimma. Kraftig dimma, och vi ser bara till huset bredvid. Där står i och för sig en granne på taket och fyrar av några ledsna småraketer. Men det blir ju inte den stora upplevelse vi hoppats på.
Vi går och lägger oss.
2011
Vi är hemma själva, jag, barnen och deras far. Det smäller konstant utanför så någon nattlig promenad blir det nog inte tal om.
Om fyra timmar är klockan 12. Då ska jag hålla de troligtvis sovande barnen i lodrätt läge och försöka få dem att se och höra fyrverkerierna. Sedan ska jag lägga mig i sängen med en unge på vardera sida och börja nya året med att sova länge och sedan gå på utflykt. Det är garanterat ett vinnande nyårskoncept.
Kommentarer
Postat av: Bror
Ang. Barcelona. Minns inte sopkvasten, men jag är säker på att de hade sina morgonrockar på sig. Sen kräktes jag nog från något fönster eller fransk balkong(?).
Postat av: Syrran
Tack! Det kändes som avgörande info så jag var tvungen att uppdatera bloggen.
Och det var en sådan där sopskyffel med skaft han höll i, gubben.
Trackback