lingv181

Jag undrar vart tiden tar vägen. Nu när jag jobbar 90% har jag så sjukt mycket mer tid värd namnet än för ett halvår sedan när allt var blank misär. Men ändå har jag inte tid att sitta ned och skriva en smula. Eller det kanske snarare har mer med p-r-i-o-r-i-t-e-r-i-n-g än tid att göra.

Oh well. Det händer ju ändå en del, hösten är överraskningarnas tid. Man vet aldrig om det är magsjuka, febersjuka eller bara dunderförkylning som väntar runt hörnet. Och ibland får vi sova ända till halvsju på morgonen. Då är det vakenfest hela dagen.

Idag såg jag en person jag kände igen från när jag bodde i Hökarängen förra gången. Då var han en åttaårig överviktig och osäker unge som tillsammans med sin lika överviktiga något äldre bror brukade sitta på någon mur och käka godis. Nu är han tydligen en fjortisnazist med rakad skalle. Det var tyvärr inte så särskilt överraskande.

Äh, här sitter jag helt utan någon som helst röd tråd. Till ingen nytta alls. Och snart ska jag få gå på hjärnröntgen (gå på? ligga på. ligga jävligt stilla på jävligt länge.). Det har jag aldrig gjort förut så det ska bli spännande.