...that somehow you can save me from the...
Började skriva något om hur jobbigt det är att vara förälder till de där två små ibland men hur jävla kul är det att skriva egentligen? Och hur kul är det att läsa liksom. Det är bara att konstatera att vi har det förbannat gnälligt just nu i helgen, att det suger och att det troligtvis blir bättre snart,
Annars är det väl bra. Jag var på punkfest går och kände mig precis som vanligt väldigt ointresserad av att prata med någon. Jag tror att känslan var ömsesidig. Jag har inget att hämta där och gråter inga tårar för det. Och varför skulle jag, det har ju aldrig varit mitt häng.
Punkare kommer och går, den äldre ersätts av en yngre. Samma personligheter kommer igen och igen och igen. Efter varje drägg som vandrar vidare till svenneliv eller liv på parkbänken, eller bara stillstående liv where ever, kommer ett nytt drägg. När färgpunkarens kala hjässa gör kammen svår att stå kommer en ny ung förmåga med fylligt hår. Ilskan hos anarkafeministerna fylls ständigt på av nya kvinnor som tar över när de äldre svalnat eller bytt strategi.
Precis som med allting annat. Ingen okunnig stuggnällare behöver vara rädd för att stafettpinnen ska bli liggande när de dör. Det kommer alltid en ny som minsann vet hur det är. Det kommer alltid finnas folk som gillar att plåga andra. Med slag, med ord, med dålig humor och fula skor. Allt går igen. Och igen och igen och igen.
Det kommer alltid att finnas en sådan som jag. Ungefär sådär. Som gillar Lemmys ben, ostbågar, rättvisa, promenader, fantasier och fina färger. Som utan att egentligen vilja det kan en massa schlagerlåtar. Som kan koppla det mesta till rätt årtionde utan att ha pluggat historia. Som hatar ineffektivitet och oordning men som alltid slänger kläder på golvet. Som kan passa in i de mest skilda sammanhang och kan prata med de flesta om det mesta. När jag försvinner från banan kommer det någonstans dyka upp en ungefär likadan. Deprimerande för mig, kanske mer skrämmande för andra. Muahahaaa!
Annars är det väl bra. Jag var på punkfest går och kände mig precis som vanligt väldigt ointresserad av att prata med någon. Jag tror att känslan var ömsesidig. Jag har inget att hämta där och gråter inga tårar för det. Och varför skulle jag, det har ju aldrig varit mitt häng.
Punkare kommer och går, den äldre ersätts av en yngre. Samma personligheter kommer igen och igen och igen. Efter varje drägg som vandrar vidare till svenneliv eller liv på parkbänken, eller bara stillstående liv where ever, kommer ett nytt drägg. När färgpunkarens kala hjässa gör kammen svår att stå kommer en ny ung förmåga med fylligt hår. Ilskan hos anarkafeministerna fylls ständigt på av nya kvinnor som tar över när de äldre svalnat eller bytt strategi.
Precis som med allting annat. Ingen okunnig stuggnällare behöver vara rädd för att stafettpinnen ska bli liggande när de dör. Det kommer alltid en ny som minsann vet hur det är. Det kommer alltid finnas folk som gillar att plåga andra. Med slag, med ord, med dålig humor och fula skor. Allt går igen. Och igen och igen och igen.
Det kommer alltid att finnas en sådan som jag. Ungefär sådär. Som gillar Lemmys ben, ostbågar, rättvisa, promenader, fantasier och fina färger. Som utan att egentligen vilja det kan en massa schlagerlåtar. Som kan koppla det mesta till rätt årtionde utan att ha pluggat historia. Som hatar ineffektivitet och oordning men som alltid slänger kläder på golvet. Som kan passa in i de mest skilda sammanhang och kan prata med de flesta om det mesta. När jag försvinner från banan kommer det någonstans dyka upp en ungefär likadan. Deprimerande för mig, kanske mer skrämmande för andra. Muahahaaa!
